Igår publicerade Kristianstadsbladet en artikel (bakom betalvägg – men den finns som pdf) om antologin ”Brev till framtiden”. Fokus hamnade på min egen text och situation, sannolikt eftersom jag är uppvuxen i Bromölla (där många läser nämnd tidning). I min text skriver jag också om hur jag under år 2020 regelbundet körde hem till mina föräldrar i Bromölla och uträttade ärenden.
Mycket roligt att antologin – som innehåller brev från 21 författare – på detta sätt får välförtjänt uppmärksamhet, och för egen del värdesätter jag att mamma och pappa kom med på ett hörn (vilket även de själva uppskattar). Vidare var intervjun som utgjorde grunden för artikeln mycket trevlig, även om jag i sådana sammanhang alltid är nervös för att råka säga underliga saker (min hjärna fungerar inte optimalt när jag pratar).
Intervjun fick mig att betänka pandemins olika stadier, och efter att ha läst artikeln – som också innehåller ett utdrag ur min text – påminns jag om att september 2021 trots allt är betydligt bättre än september 2020. Skillnaden beror så klart på vaccinationerna – de flesta av oss som har två doser i systemet behöver inte längre frukta för att själva bli sjuka på livshotande sätt. Min egen oro för föräldrarna är därmed mindre, och jag gläds åt att de sedan några månader tillbaka åter kan träffa vänner och vid lämpliga tidpunkter göra inköp på Maxi och Coop.
Själv har jag nyligen börjat köra enstaka träningspass på gymmet igen (efter att ha skött all träning i hemmet i drygt ett år), kl 07.00‒08.00 då det nästan är folkfritt. På sistone har jag några tidiga förmiddagar också tagit plats på ett skrivvänligt kafé här i Lund. Vidare kommer jag framöver att jobba på kontoret två dagar i veckan, vilket betyder irl-häng med supertrevliga kollegor.
Så läget är ett annat nu. Och det är jag innerligt tacksam för.
Men. Är jag helt bekväm med att ett flertal restriktioner tas bort idag? Nej, det kan jag inte säga. Personligen hade jag föredragit om dessa lättnader hade kommit liiite längre fram, enligt den plan som var gällande tidigare (nyligen). Den plötsliga vändningen kändes märklig. Dock är jag för dåligt påläst för att säga saker och ting med bestämdhet, och jag har full respekt för olika hållningar i frågan. Mina egna tankar glider emellertid lätt över till … den rådande smittspridningen, trycket inom vården, att många i samhället ännu är ovaccinerade och som sådana oskyddade, att vissa riskgrupper inte är försäkrade mot kännbara symtom trots vaccinerad status, att återinförd karensdag för många innebär ett ekonomiskt problem som lätt kan leda till ledsamheter på andra plan.
Well, vi får se hur det blir. Kanske blir det bättre än vad misstänksamma figurer som jag i låga stunder befarar. Låt oss hoppas så.
Och till sist vinner vi över covid. På ett eller annat sätt. Det tror jag, verkligen.