2020 kom pandemin. 2021 fortsatte pandemin. 2022 invaderade Ryssland Ukraina, och prognoser om skyhöga elpriser ökade på oron ytterligare.
Jag tänkte därför att 2023 knappast kunde bli ett sämre år.
Men det kunde 2023. Den 8 februari fick pappa en hjärnblödning, och blev omedelbart en annan person. Två sorters grav afasi, bristande omdöme och oförmåga att sköta sin personliga hygien.
Alla dessa turer. Först sjukhus, sedan korttidsboende, sedan försök att bo hemma med hjälp av täta hemtjänstbesök både dag och natt, sedan korttidsboende igen, och slutligen permanent boende.
Bestörtning, bekymmer, ansvar, praktiska göromål. Byråkrati, papper, underskrifter, ommöblering i hemmet, möblering av rum på boende, märkning av kläder, diverse inköp och telefonsamtal. Samtidigt sköta lönejobbet hjälpligt, idel pendling mellan Lund (där jag bor) och Bromölla (där föräldrarna bor).
Men mamma kvar i huset, klar i huvudet. En samlad och strong klippa som ännu drar dramaten till närmsta affären för mindre inköp.
Det att försöka landa. Greppa. Komma ifatt. Allt det hektiska har hindrat en från att fullt ut förstå vad som hänt. Försöker nu, men det går sådär.
Pappa har i alla år varit en enorm urkraft med nästan obegränsad arbetskapacitet. Så sent som förra sommaren jobbade han ofta i trädgården från morgonen till sent på eftermiddagen.
I januari var bekymret att han nog borde sluta köra bil. Andra veckan i februari var det oklart om han kände igen mig.
Okej, han blev bättre. I mars kunde han gå utan rullator igen, han kände igen folk och fler meningar kom ut någorlunda rätt. Men han stannade ändå på en nivå som innebär att kommunikation är mycket svår, och han behöver regelbundet vägledning och praktisk hjälp.
Pappa är 91 år. Det kan hända saker i den åldern. Jag var så klart medveten om det, men chockades ändå svårt den 8 februari. Kanske har jag råkat hoppas för mycket på släktens järngener – farfars far blev 96, farfar blev 98, två äldre syskon till pappa är ännu i livet, den äldsta (nu 98) i anmärkningsvärt god form. Och jag famlar ibland efter något slags förklaring. Var det de förbannade cigaretterna?
Men sedan förstår jag att rådande situation behöver accepteras. Så här är det nu. Jag får förhålla mig till detta på ett fungerande sätt.
Och det finns tröst, trots allt. Pappa ser oftast glad ut. Han har fortfarande en vaken blick, och lägger märke till saker och ting. Han skiner upp som solen så fort någon från personalen på boendet går fram till honom, eller för den delen när mamma och jag kommer på besök. Boendet är nytt och fräscht, hans rum är rymligt och trevligt, från det luftiga allrummet går det att komma ut på en stor balkong med fin utsikt. Och framför allt: personerna som jobbar på boendet är vänliga och kompetenta, uppmärksamma och ansvarstagande.
Vidare gav vi hemmaboende i huset chansen. Vi försökte, verkligen. Men efter ett antal veckor blev det uppenbart att den situationen inte var hållbar. Mamma och jag förstod det, liksom hemtjänst och sköterska. Det gick bara inte.
Så utifrån förutsättningarna befinner han sig på rätt plats nu. Lämpligaste lösningen för oss alla, intalar jag mig.
Situationen med pappa har också medfört att jag har fått överta ansvaret för 1 500 kvadratmeter pedantskött trädgård. Redan efter några månader med mig som mästare uppstod en oordning som pappa aldrig skulle ha tillåtit. Även om det finns en pedant i mig också, har jag inte tid och kunskap nog för att upprätthålla pappas form av perfektion.
Men jag har ändå lagt ner mycket arbete i trädgården, och förvånats över hur ett innerligt engagemang har vuxit sig allt starkare trots de tråkiga omständigheterna. Jag har mest jobbat av lust, inte plikt. Trädgården lever, och jag vill att den ska må så bra som möjligt. Vidare skingras tankarna på ett befriande sätt när man planterar blommor, klipper gräs, drar upp ogräs, beskär buskar, bevattnar, rengör damm, plockar vinbär. Man är närvarande i respektive syssla, gör just det just då. Frisk luft gör sitt till – förtvivlan och ångest föredrar unken lägenhetsluft.
Det började med att jag fick ingivelsen att plantera ett nytt päronträd. Jag kunde inte begripa varför ett sådant tilltag kändes så viktigt, men gav vika och läste på om olika sorter. Till sist föll valet på ett Esperens herre-träd som jag köpte på en plantskola i Oppmanna. Jag planterade det på platsen där ett gråpäronträd tronade under hela min uppväxt. Gråpäronträdet dog en naturlig död och blev inkapslat av murgröna – men blåste till marken under en storm. Nu hoppas jag att det nya trädet ska få ståta lika länge, förgylla tillvaron för alla som under dess livscykel kommer att bo i huset.
Redan i år gav trädet mamma och mig en angenäm stund i uterummet. Vi avnjöt då hela skörden – som bestod av ett enda päron som vi delade på mitten.
Dagen efter bjöd vi pappa på päron från ett annat träd när vi besökte honom på boendet. Sorten ”Skea-jössar” – som växte i hans föräldrahem, och som han ympade in i sin egen trädgård för ett antal år sedan. Jag berättade vilken sort det var, och pappa upprepade namnet och log. Han åt sedan upp alla klyftorna, mötte min blick och sa ”goa”.
Esperens herre-trädet planterades i maj 2023. I början av september kunde vi skörda det enda päronet.
Lämna ett svar