Feuerhand 305.
Maktlöshet leder lätt till en tynande livslåga. Som människa vill man göra någonting, aktivt påverka den rådande situationen. För en svensk privatperson utan lämplig specialkompetens har möjligheten att förbättra läget i Ukraina varit minimal, och därför har hen i stället ägnat sig åt förebyggande åtgärder på hemmaplan.
Efter duvan på profilbilden och gåvan till hjälporganisationen, har det framför allt preppats. Möjligen på klokare sätt än under våren 2020, men ändå desperat. Omtjatat papper har inte tagit slut på Ica den här gången, men det har varit stor åtgång på konserver vars innehåll ytterst få skulle få för sig att äta under normala omständigheter.
De flesta som preppar vettigt, preppade redan 2019.
Själv kom jag igång med viss preppning tidigare än så, men har ändå nyligen gjort mig skyldig till tvivelaktiga inköp. Kokt potatis på burk är lagom lockande, och eldstål till en person som alltid har skytt campingliv röjer inte den mest solida av självbilder.
Men jag har också köpt en stormlykta. Den är mindre pinsam, då dess sken blir befogat under ett vanligt strömavbrott. Övrig tid kan mysfaktorn åberopas.
*
Bara dagar efter nämnt inköp, råkar jag vid ett besök hos föräldrarna få syn på … en stormlykta. Den visar sig komma från samma tillverkare som min egen lykta, men vara hundra år äldre. Jag får veta att farmor Aurora brukade ta med sig lyktan när hon skulle gå ner till lagår’n för att mjölka i ottan. Detta i slutet av 1930-talet, och med pjäsen i händerna tänker jag att den kanske sist var tänd under andra världskriget.
Så klart att lyktan ska tändas igen, om det är möjligt. Pappa och jag putsar stommen och diskar glaset, byter veke och fyller behållaren med nyköpt lampolja. Under tiden som vi låter vekens bomull dra åt sig av oljan, synar vi konturerna av en magnifik fladdermus som pryder glaskroppen. En sökning ger svaret att just glaset troligen kommer från en annan tillverkare, som heter BAT.
För hundra år sedan bestämde alltså en eller flera personer att glaset skulle prydas av … en fladdermus.
Hur som helst – efter en timme tänder jag en tändsticka, för den mot veken och … lyktan skiner upp, sprider åter ljus och värme!
Pappa ler, ger mig en nick. Jag nickar tillbaka, kommer sedan på mig med att se lyktan som ett slags prydnad. Men för farmor Aurora var den ett nödvändigt bruksföremål, utan den hade hon inte sett grusgången framför sig under vinterhalvåret, inte hittat fram till spenarna som gav den mjölk som hon, farfar Svante och deras åtta barn så väl behövde.
De sålde mjölk också, berättar pappa. Men den största delen av inkomsten kom från försäljning av de enekorgar som farfar gjorde.
För farmor och farfar var begreppet preppa okänt. Ändå var de oerhört mycket bättre på det än jag. MSB vill idag att svensken ska vara beredd att klara sig en vecka utan stöd från samhället. En vecka – om farfar hört det hade han sannolikt skrattat så att mullbänken blottats.
De som bodde i skogstorp för ett antal decennier sedan var i princip självförsörjande. Vidare visste de att svårare tider alltid lurade runt hörnet, och såg till att lagerhålla väsentligheter. Att vara förberedd var en självklarhet, och befriade från 2020-talets självupptagna hamstrande visste de också att hjälp fanns att få på andra sidan grinden – likaväl som de själva var beredda att vid behov bistå grannarna.
*
Men med perspektiven klargjorda, kanske vi ändå får tillåta oss att göra vad vi kan idag. Om det är att fortsätta preppa, låt så vara. Men då gärna efter riktlinjer från dem som kan ämnet – och med fler än oss själva i åtanke. Att öppna nyhetsappen en gång i kvarten är ändå bara destruktivt. Vi behöver ägna oss åt praktiska göromål också, samt skingra tankarna. Med intakta psyken, och för den delen med mat- och vattenreserver att tillgå, kan vi mer effektivt vara till direkt hjälp om situationen förändras. Vidare måste preppning inte bli till en hobby, som i dagsläget kan leda till skam, utan mer handla om att en viss långsiktighet och beredskap införlivas i de vanliga rutinerna.
Att lära känna grannarna är ett annat sätt att öka beredskapen. Att prata fritt över en kopp kaffe, är oftast mer välgörande än att stapla konserver. Att lyssna på personer från andra generationer, är att bredda sin bas inför kommande kastvindar.
Det mesta står och faller med gemenskapen. Med samarbetet och utbytet. Du får det här av mig, så tar jag emot det där av dig. Mitt steg framåt, ditt steg framåt. Våra två steg mot en hållbar tillvaro.
Livslågan kan, lika lite som lyktlågan, uppstå av sig själv. Det fordras förutsättningar, det fordras förening. Ämne, syre, värme. Eller människa, människa, strävan.
Tillsammans. Vi.
Häromveckan fyllde pappa förresten nittio år. Efter att ha tagit en whisky till kaffet i uterummet, utbrast han ”nu vill jag se mors lykta lysa”. Uppdraget att tända blev mitt, och när jag snart fokuserade på det mjuka skenet igen, intalade jag mig att lågan på något litet sätt tog syre från krigsherren i öst.
Lämna ett svar