”Tiden är dyrbar!”

Jag har skrivit blogginlägg i många år nu, men på olika plattformar och med olika syften. Tanken med texterna på den här sidan, som jag startade i samband med förlagsdebuten 2015, var att fokus skulle ligga på bokutgivningen och skrivprocessen. Men en bokutgivning är ett ämne som bara är aktuellt under en viss period, och därtill blir det i längden lite tråkigt att enbart skriva inlägg av marknads­förings­karaktär.

Så jag gled snart över till att skriva om livet i sig självt igen. Livet pågår ju alltid, förblir aktuellt. Nu var det åter längesedan som jag skrev något alls här, men det finns en anledning till det.

Livet kan ju vara blytungt också, om vi ska vara ärliga. Emellanåt för tungt för att inlägg på en egen webbsida ska prioriteras.

För mig har det handlat om att min älskade pappa gick bort den 28 februari 2024. Han blev nästan 92 år gammal, och somnade stillsamt in i sin säng på det permanenta boendet, med mig och två andra från familjen vid sin sida – men ändå blev upplevelsen chockartad. Parallellt med sorgen, blev det oväntat många praktiska saker att ta itu med, och jag försvann in i ett slags bubbla.

Nu har tid gått, och jag och mamma tröstar oss med att pappa slapp ifrån en besvärlig situation. Det liv som han kom att leva efter att ha fått en hjärnblödning den 8 februari 2023, var inte hans sätt att leva på. Jag minns pappa som personen med oändlig drivkraft, som ständigt planerade inför nya projekt i trädgård och verkstad – eller för att på bästa sätt vara familj, vänner och bekanta behjälplig. Vidare fick han leva fritt och vara aktiv och väl fungerande ända fram till stroken – så sent som i januari 2023 tog han sin pedantskötta bil och körde ut i byn för att uträtta små ärenden.

Mamma bor ensam kvar i huset, är klar i huvudet och överlag vid ganska god vigör för att vara 91 år. Jag hälsar på ofta, och gör så gott jag kan för att sköta det nödvändigaste i eldorado­trädgården som var pappas ögonsten.

Livet har fått gå vidare.
Vi klarar av mer än vad vi tror.

De som faller ifrån hade sannolikt önskat – eller önskar alltjämt – att vi ska fortsätta att leva på så fullständigt sätt som möjligt.

Själv fortsätter jag att producera digitala läromedel i den takt jag orkar på lönejobbet, och upprätthåller en skämtsam jargong gentemot mina trevliga kollegor. Fortsätter att styrketräna på fritiden, mediterar åter mer frekvent för att höja nivån i den inre bränsletunnan.

Att glida över till att skriva om livet i sig självt, har även kommit att gälla valet av nytt skrivprojekt. Efter att ha blivit klar med de helt fiktiva böckerna ”Fria händer” och ”Alla skulle bara veta”, påbörjade jag en mycket personlig textsamling med nedslag i både barndom och vuxenliv. När pappa gick bort, skulle jag just påbörja den sista delen i denna textsamling. Jag orkade så klart inte skriva något under den värsta sorgetiden, men framåt semestern återgick jag till rutinen att sitta på kafé och skriva med viss regelbundenhet. Well, för ett tag sedan blev jag färdig med detta själv­utlämnande projekt, och i veckan skickade jag iväg ett finputsat manus till förlag. I vanlig ordning är det mycket svårt att få något utgivet, men rätt hur det går känns det skönt att ha nått fram till mål.

Ska jag påbörja ett nytt projekt framöver? Så klart att jag ska. Jag är en sådan som skriver. En sådan som fortsätter. Tre idéer finns, och inom några månader ska jag göra ett val.

Jag är över femtio nu, och märker att jag förhåller mig till tidens fortgång på annat sätt än tidigare. Det finns en ände, och jag vill hinna med en hel del till, göra sådant som jag tycker är roligt och leva så rikt som möjligt. Vidare kan jag tydligt höra pappa uttala favoritfrasen ”tiden är dyrbar!” med sin kraftfulla stämma, och vet att han på frågan om när något lämpligen bör påbörjas skulle ha svarat ”nu direkt – det är bara till att sätta igång!”.

Pappa tog flitigt tillvara på all tid som han hade till sitt förfogande. Här jobbar han i sin vackra trädgård som 85+.