På bilden ovan syns grenverket från ett träd som står i närheten av min favoritbänk på Fredentorps begravningsplats (som också fungerar som park). Himlen är klarblå, men tankarna som for genom huvudet när jag idag satt på bänken hade mörkare nyans.
Tankarna handlade om makt. Vad makt kan göra med en människa, eller en grupp av människor. Särskilt om grogrund i form av extrema egenskaper redan finns. Hur makten då kan få människan att sluta vara människa. Få honom – för det är nästan alltid en man – att helt tappa förmågan till empati, och i stället låta honom drivas av habegär, självhävdelse, hämnd för inbillade oförrätter och … rädsla. Ja, faktiskt rädsla också. Rädsla för att förlora, rädsla för att få mindre än det förväntat myckna. Rädsla för att andra ska sluta känna sig rädda.
Den som är rädd tenderar att bli farligt aggressiv. Å andra sidan tenderar den som stängt in sig i en bubbla att tro blint på sina egna skeva perspektiv – och på fatalt sätt misstolka och underskatta företeelser på andra sidan höljet.
Men vad gör den som hör sin metodiskt uppblåsta bubbla spricka? Fan vet.
I vilken riktning, och hur långt, kommer svar-och-gensvar-förloppet att föra oss? Fan vet det också.
Året är 2022, men det skulle lika gärna ha kunnat vara 1939. Precis när vi skymtat ljuset i pandemitunneln … blir vi vittnen till en händelsekedja som omedelbart utsätter oss för en WW 3-snuddande verklighet. En fiktiv film med liknande handling hade jag stängt av efter att ha sett bara halva, muttrande att allting överdrivits på amatörmässigt sätt.
I tv-programmet Babel sa Malin Persson Giolito nyligen – i ett annat sammanhang – att ”det är bara fega människor som inte hoppas”. Jag ryggade för ordet ”fega”, men i efterhand tänker jag att hon så klart var rätt ute. För vi behöver våga hoppas. Nu mer än på länge. Våga hoppas på en så vettig utveckling som möjligt, våga hoppas på sunda krafter, stora folkmassors vinst över små personkretsar som toppstyr genom hot, våld och desinformation. Våga hoppas på våra egna val i vardagen, vårt gemensamma ställningstagande.
För att ge konkret stöd och bli delaktig i verksamhet som gör skillnad, kan man exempelvis skänka en gåva till en hjälporganisation med 90-konto.
Att följa med i vad som händer är förstås viktigt, men för att behålla förståndet krävs det att man tar pauser från nyhetsflödet. Åtminstone undvika att maniskt öppna nyhetsappen en gång i halvtimmen (vilket jag själv gjorde de första två veckorna). Livet måste ju ändå levas – lönejobbet utföras, maten lagas, disken diskas, tvätten tvättas.
Egentligen borde också arbetet med skrivprojekt återupptas. Men idag, för egen del, blev denna text vad jag orkade med. I bästa fall får jag snart ro och energi nog för att fortsätta på den påbörjade diktboken – samt kanske också för att skriva en text avsedd för podd. Idéerna till prosaprojektet med apokalyptiskt tema … har jag i nuläget mindre lust att bygga vidare på.
Men jag läser. För närvarande Rumaan Alams Lämna världen bakom dig – som ska diskuteras vid bokcirkelns nästa träff. Premissen med två par som möts i ett sommarhus under rådande strömavbrott är lovande, men de frekventa perspektivbytena är förvirrande och de övertydliga känslobeskrivningarna frammanar suckar.
Jag tittar också på serier och filmer. Lite för mycket, möjligen. Ett slags eskapism som man lätt kan motivera sitt behov av i dessa tider. Nyss sett sista säsongen av Dexter (New Blood), samt Yellowstone, 1883 och Vikings: Valhalla. Av dessa var 1883 bäst – jag har alltid varit svag för westerngenren, och förutom spänning bjöd denna serie på gripande drama, bra skådespeleri och snyggt dragna berättelselinjer. En film värd att nämna, är estniska regissören Moonika Siimets Seltsimees laps (Duktig liten flicka) – ett drama som bygger på Leelo Tunglas böcker, med fokus på en flicka som år 1950 får se sin mamma arresteras utan vidare förklaring. Helena Maria Reisner är lysande i rollen som Leelo. Kan tilläggas att jag såg denna film före den 24 februari – handlingen tangerar nu delar av dagens verklighet på ett klart ruskigt sätt.
Mycket mörker, men vi får påminna oss om att himlen fortfarande blir blå ibland och att solen då lätt når våra ansikten. Ett nu följs av ett annat nu, och vi tacklar svårigheter bättre genom att fortsätta att vara fullt närvarande i trevliga stunder som yppar sig.
Lev väl. Våga hoppas.
Lämna ett svar